Börjar med att säga att jag /vi INTE är gravida nu!!!

Sådär inga missförstånd alltså  

Jag måste vara den enda som älskar att se andra gravida, få barn, höra talas om barn eller bara se ett barn?? Eller?

Blir törögd och lycklig när jag hör någon berätta att de är med barn. Blir så lycklig för deras skull. Vilken fantastisk sak att få bära ett barn, sätta det till världen och sedan vara en förebild hela deras liv(även om kanske inte en tonåring ser sin förälder som förebild).

Älskar att se en gravidmage, helt underbart. Att se den sparkas. Tycker alla människor som är vettiga borde få uppleva den känslan. Varför är det inte så? Varför blir det missfall, vissa som tyvärr är HUR underbara personer som helst inte kan få barn. Och då andra som tyvärr av olika anledningar aldrig kommer att kunna älska sina barn blir med barn direkt utan att ens veta hur???

Med Edwin var jag euroforisk HELA graviditeten. Gick på moln. Inga krämpor alls utan bara total lycka. Ingen halsbränna, foglossning(i efterhand när jag vet hur foglossning känns hade jag den faktiskt i vecka 34), förvärkar, eller ont överhuvudtaget någon gång. Var bara galet förtjust i Grapefrukt.

Men HUGO...Oh my. Här talar vi om besvärligt värre. Trodde länge det var en tjej för graviditerna var så olika. Foglossning i typ vecka 12. Ja lättare variant. Den skulle bli MYCKET värre senare. Halsbränna, nästäppa, galet sug efter sötsaker, kände mig tung och otymplig. Kunde inte jobba dagtid. Foglossning blev för besvärlig. Natt var det som fungerade.

Fast ändå älskade jag båda lika mycket redan då. Galet mycket faktiskt.

Med Hugo blev jag lite halvhjälpt på traven där i vecka 38. Tur var det. Sista veckan kunde jag inte gå pga foglossning. Tur värktabletter fanns då.

Ja att vara gravid är någonting det. Tyvärr ändå att grabbarna missar den biten. Känslan. Ja i nästa livet kanske det blir en karl att vara. Så man får se den versionen oxå!

Kram