..På topp fast man egentligen måste. Är det så vi människor är ? Jag tror det. Vi försöker och låtsat för våran och andras skull.

Barn är barn och vi vuxna då? Barn är oxå på topp när de träffar människor de gillar. Sedan då? När toppen känns som botten och botten är en ihållig plats? Vart vänder vi oss då? Menar ingen depression eller så. Menar bara när vi inte är 100% bäst och 100% sympatiska och helt underbara människor? Eller barn. Fast mina barn är otroliga och snälla för det mesta. Men när luften kommit ur ballongen. Energin är som bortblåst?

En bra energikälla är lösnigen. En sådan som får en att känna WOW o bara vilja leva vidare i ett rus. Ibland finner vi människor detta rus o ibland måste det bara få vara lite tokigt o neråt i dalen. Tror faktiskt på nedåthet ibland för att kunna se det positiva. Det fina i världen. Att en solig dag kommer eller att en fin människa ringer till en. Mer behövs inte. Sömn hjälper oftast inte här iallafall. Kan nästan kännas mer neråt sedan. JA en kaka eller kaffekopp brukar ju inte skada heller..

Nä nu dax för lite mat i magen och kakan. Ja vi får se om det finns någon god kaka att äta upp.De brukar ha en tendens att få egna vingar våra kakor  

Kram o glöm inte bort att vara lite sura ibland oxå. Fast för allt i världen visa det inte